Jan Guillou

Lyssnade precis på Jan Guillous sommarprat och insåg att jag kanske borde varit bättre på att tipsa om det som jag fascinerats över så mycket över denna sommar, dessa sommarprat. För det har blivit en del för min del, somliga rörande till tårar, några som kändes bara wow, vissa gäspningar och de som kanske var bra, men ändå saknade det där lilla extra.

Idag var det i alla fall Guillous tur, och vad kan man säga? Jo, han är lika arrogant och har lika rätt som vanligt och det kanske är en av de aspekterna som gör honom intressant också. Jag gillade hans titt på hur när han var född skapade mycket av hans karaktär och han har en hel del intressanta åsikter trots allt. Överhuvudtaget så var det ganska intressant, åtminstone ifall man skippar de första 20 minuterna. Kort och gott så bestod de av hur han analyserar hur musik avslöjar mycket om ens identitet och vilken stor roll det haft vid skapandet av många deckare för att berätta om deras personligheter, intressant? Ja. Intressant i 20 minuter? Knappast. Vet inte om jag tycker det var en sådan stor grej det där med Olof Palme, men sure, kul för honom att han fick sin payback på honom, om inte annat så visar det ganska tydligt på hans desperata behov av att ha rätt. Mer än så finns väl inte att säga, eller ett betyg kanske sitter på plats, och nog är det tre arroganta gubbar som alltid har rätt av fem möjliga.

Ni tusen där ute

Jag inbillar mig alltid när jag skriver att det är flera tusen där ute som läser, så klart inser jag att så är antagligen inte fallet. Ifall ni är så många, så snälla, klicka lite på reklamen, pengar vore inte helt fel, och ja tack för att ni läser min blogg ska jag väl säga också. Jag skulle verkligen vilja se era glatt förvånade ansikten när ni kommer in här, förväntar er att antagligen så är det inget nytt, antagligen så räddar han inte min dag idag heller och vad möts ni av, jo fem whopping nya texter (inklusive denna). Antagligen inte vad ni tusen personer där ute förväntar er, men hoppas ni gillar det i alla fall och hoppas att de som vanligt gör din dag.

Längtar tillbaka

Ibland önskar jag att jag var typ fem igen. Särskilt när jag är sjuk som jag är nu. Allt sådant var så mycket roligare då. Jag fick vykort från min moster med önskningar om att jag skulle friskna till och ibland med det så följde det någon liten bok. Det var nästan ett nöje att vara sjuk. Senare var det också trevligt, då mest för att jag slapp skolan. Har fortfarande ett minne av när jag ligger ute i Tv-rummet - som då agerade mitt rum eftersom mitt egentliga rum höll på att slipas - nerbäddad i madrasserna, lite lätt frossa och kollade igenom Klassfesten, en riktig underhållande film, då, antagligen inte nu.

Eller så är det helt enkelt bara nostalgi som spelar in. Kanske, bara kanske, så var det inte bättre då, kanske var det lika för jävligt då, men det är helt enkelt lättast att soppa det förjävlig under mattan och tänka tillbaka på hur bra det var att vara typ fem igen.

De bortglömda

Det känns synd när pärlor göms undan och inte når ut till alla. De finns inte på Spotify, de finns inte på Youtube, de finns inte på skivorna, de spelas inte på konserterna, men de finns där, om man letar. Detta helt enkelt för att de förpassats som att kanske sakna det där lite extra, de är inte riktigt färdigproducerade, men kanske just därför känns de nästan lite mer äkta - och oj vad indiepretentiöst det där låter - och de är som sagt pärlor. Många band vill aldrig visa den här sidan och det är synd, jag undrar lite vad man har missat, om det ens är något att missa. Kent är däremot ett band som delar med sig av en del av detta i alla fall, två skivor med enbart b-sidor är släppta och på den finns liksom Utan Dina Andetag, den kanske finaste låten någonsin. För att inte tala om Kent-boxen som innehåller en hel hög med demos.

Man har inte riktigt hört låten Socker förens man hört demo-versionen av dem. Man har inte riktigt hört härligt psykadeliskt och mystiskt ifall man inte hör demo-versionen av Saker Man Ser. För att inte tala om de låtar som inte ens släppts i senare färdigproducerade versioner. Man har inte hört Jocke Berg sjunga med känsla förens man har hört desperationen i Din Skugga. Man har inte gett den engelska satsningen en chans förens man hört Inhale/Exhale. Man har helt enkelt inte gett Kent en ordentlig chans förens man hört dem. Som

Det är synd att andra artister inte vågar eller vill visa upp detta, för det ger också fansen en inblick i hela processen bakom låtarna. Å andra sidan så kanske det inte är något man vill se hos vissa band heller, det kanske inte är riktigt lika välpolerat hos andra band (och ja det är en utmaning till alla band jag gillar där ute som antagligen läser den här bloggen, både internationella som läser den via google translate eller lärt sig svenska just för det och de nationella banden).

Fotnot 1: Alpha nämndes inte där, också en bra demo låt, liksom många andra b-sidor som inte nämnts, ber om ursäkt till dem.
Fotnot 2: Radiohead är också duktiga på att visa detta.

En Plats i Solen

Redan med skivans namn markeras skillnaden. Det är ett annat Kent som väntar bland dessa ettor och nollor, eller i det laserinbrända mönstret på en skiva om man fortfarande lever på 90-talet, än det Kent vi mötte för drygt ett halvår sedan. Skivan är lite mindre dyster, även om glatt är fortfarande att överdriva. Det känns helt enkelt mindre höst och mer sommar och det är bättre, betydligt bättre än Röd.

Syntarna är kvar, men den här gången är de en del av musiken, de är inte musiken, de har äntligen tagit en naturlig del i Kents sound. Helt plötsligt så hör jag gitarrerna igen som bara flyttats mer och mer in i bakgrunden med de tidigare två skivorna. Jockes röst är precis så framträdande som jag vill att den ska vara.

Problemet som fanns med Röd kvarstår dock något, det känns fortfarande som att de kunde ha tagit ut svängarna mer i låtarna. Till och med i en av de bättre låtarna, Varje Gång Du Möter Min Blick, så återfinns det problemet. Förvånansvärt är att det är Jockes inlevelse som brister, den är långt ifrån dålig, men det saknas det lilla extra som han har i Håll Ditt Huvud Högt eller Utan Dina Andetag och utan den så vet jag inte om det räcker till för att räkna låten som ett tidlöst mästerverk likt de två nämnda exemplen. Trots den bristen så känns En Plats i Solen hursomhelst mer lovande än vad Röd gjorde och så som den senare växte efter flera lyssningar så hoppas jag att detsamma gäller för En Plats i Solen, kanske träder den där klassikern fram snart.

En sjuklings filosofier

"How many times have you just sat on the grass and done nothing?"
För få gånger skulle jag vilja svara på det. Men just nu gör jag det, bara aningen paradoxalt att jag ju egentligen bloggar, men för ett tag sedan, då, då gjorde jag det. När man gör det så är det svårt att inte börja filosofera, febern och tröttheten kan säkert ha hjälpt till också. Helt plötsligt, när man inte är distraherad av något så anströmmas tankarna med intryck. Jag ser hur fåglarna flyger runt i friheten helt utan beskymmer. Hur deras sång flyter samman med vindens sus genom träden till den finaste harmonin. Molnens form och rörelse blir helt plötsligt betydelsefullt. Och det är någonstans här en frid sjunker in, man andas in och känner hur känslan av den strömmar igenom en. Sommaren är här och med den också en frid och möjlighet att bara sitta på gräset och göra inget annat än att njuta, inget annat än att gilla livet och möjligheterna det ger.

Simtricket

"Simtricket är det nya hundtricket" - En tanke som flög igenom mitt huvud tidigare idag.
Anledningen till den tanken var en liten händelse i badhuset i dag, där jag var för första gången på länge. Eller ja, för första gången på länge i syftet att simma. Jag stod där och andades ut och fascinerades över hur jobbigt det var när jag såg hur några tjejer tittade på mig. Istället för att titta bort generat när de upptäcker att jag har sett att de tittat på mig, så uttrycker den ena fascination över min simning. Vi börjar prata lite, även om jag helst ville fortsätta simma, och efter ett tag märks det tydligt att de flörtar med mig. Tyvärr, av diverse anledningar, så var jag ointresserad, så till slut kom jag med någon lame ursäkt till varför jag skulle fortsätta att simma. Men det hela fick mig att ana en ny trend för att ragga tjejer, att kunna simma. Att det går rykten om att Alexander Skarsgård ska vara med i en ännu icke utannonserad film spär på den känslan, det lär vara uppföljaren till Hundtricket. Med andra, det är dags att skicka hunden till Kina och anmäla sig till en kurs för vuxensim istället för att gå ut med den.

HD-träsket

På sistone har jag fastnat i HD-träsket, allt jag kan se vill jag se i HD. Egentligen vet jag inte varför, är bara snyggare när jag tänker på det eller sätter dem mot varandra, men det har helt enkelt bara blivit en grej och så mycket jobbigare är det ju inte. Och ja, lite exklusivt känns det nog ändå.

När jag var hos min kära vän Mikael tidigare under kvällen så började vi snacka om just det här av någon anledning och att jag kollade på South Park i HD blev lite ifrågasatt. Jag menade att det visst blev fint, plus att det är trevligt med widescreen. Hur de hade gjort widescreen, förlängt bilden åt sidorna eller klippt av överkanten, visste jag inte, så istället för att gå och lägga mig så var jag tvungen att komma fram till det, för vem kan sova när de har något sådant gnagande inom dem? Själva svaret var inte jätteintressant - de förlänger bilden - däremot så var skillnaden ganska rejäl. Jag tänkte att ni skulle få bedöma själva, vilken bild är HD och vilken är SD?

Sugar: The Bitter Truth

Antagligen så tipsade jag om den i min förra blogg, men klippet förtjänar en vända till. Det är det 89 minuter långa Youtube-informationsklippet, Sugar: The Bitter Truth jag pratar om. Såg det själv för första gången sommaren 2009 och utan att vara allt för insatt, så belyser han väldigt intressanta punkter. Jag fick upp ögonen för det igen i och med en diskussion i en tråd på ett forum om light-produkter och tänkte att jag kunde passa på att tipsa om den, helt klart sevärd, 'kej (se klippet så förstår ni)? Plus att han heter Lustig och det är ju lustigt.

RIP

Varning, Lost-spoilers läs inte om du inte sett förbi säsong 3 och planerar att göra det

Bland det mest berörande som kan hända i en serie är när någon dör. Någon du har lärt känna slits ifrån alla anhöriga och han står öga mot öga med sin egen dödlighet. I detta finns det något så oerhört fint, något så kraftfullt som alltid lyckas beröra mig. Det är därför jag älskar House-avsnitten när patienten dör, det är därför My Lunch och My Old Lady är de två bästa Scrubs-avsnitten, det är därför senaste avsnittet jag såg av Lost fick tårarna att rinna. Den här gången var det slutligen Charlie Pace som skulle dö, Charlie som är en av de mest älskvärda karaktärerna. Charlie som varit med ända från start, som vi känner så väl tack vare de 69 avsnitten som han varit med i skulle dö. Väl medveten om detta så tar han vaga farväl till de ovetande personerna han älskar på ön och i tillbakablickarna ser vi hans fem bästa minnen som toppas av när han mötte Claire, drömtjejen som han aldrig mer kommer träffa. När lappen - som dessa minnen står på - räcks över till Desmond med önskan att den överlämnas till Claire och Charlie förklarar det som att det är "it's the five best moments for my sorry excuse for a life" och man ser skräcken och tårarna i hans ögonen så är det svårt att inte känna något.

När han så dyker mot sin död så är det kanske Losts finaste ögonblick och jag glömmer alla lösa trådar och sörjer bara Charlie. Jag vill inte att han ska dö, jag känner redan en saknad av honom. Vad kommer Lost vara utan honom? Samtidigt så beundrar jag författarna som vågar ta död på en så uppenbart populär karaktär. För visst är det ångestladdat att han ska dö, men på samma gång så är det som sagt otroligt berörande och jag älskar när serier får mig att känna något. Det är väldigt schizofrena känslor. Att Charlie till slut lyckas överleva sprider en eufori i kroppen som inte har många motstycken, det är lite som att äta kakan och fortfarande ha den kvar.

Jag vet att det absolut inte är samma sak att se några lösryckta klipp från avsnittet men här är två stycken i alla fall:

Extremister är kul

Vissa extremister är roliga, så länge de inte tar det hela lite för långt och tar in bomber och flygplan in i bilden, så kan jag finna det intressant hur hängivna vissa personer är för vissa ämnen. Idag så loggade jag in på mitt Youtube-konto för första gången på länge och såg att jag hade fått ett meddelande. Intressant tänkte jag och klickade mig genast ditåt och möttes då av detta:

"I converted from Calvinizm to Catholicism because our Savior, Jesus Christ is with the Catholic Church. This is the truth and undeniable. If you are ouside the Catholic Chuch and denounce the Catholic faith, it is apparent that you just envy the Catholic Church. No matter how hard you try to criticize the Catholic Church, it will be the main stream of Christianity eternally as it has been since the very time of its foundation by the hand of Jesus Christ.

Your heart appears to be centered on attacking and criticizing others. By criticizing neighbors,
you have been justifying yourself. Jesus only comes to the hearts of those who are humble enough to be in deep contrition. Jesus Christ does not sit at dinner with those who claim to be righteous(Mark2:15)

Unfortunately, it is apparent that you lack two signs of those who are with Jesus. These are mercy(understanding) and humility(silence before God).(Matthew 11:29) Again, you can deny the Vatican and the Catholic Church. But you must remember that if you deny the works of the Holy Spirit inside the Catholic Church, your sin will never be forgiven.(Mark 3:29)

I'm afraid you have already committed the deadly sin against the works of the Holy Spirit inside the Catholic Church. Your sin will remain unforgiven eternally. Now you must brace yourself for the Day of Judgment.(Romans 2:5)"


Jag fick inte ens ett Kind Regards Christian Fanatic, man kan ju då fråga sig, vad är det egentligen för satanistiskt jag har lagt upp på Youtube som gör att jag inte förtjänar några andra hälsningar än att jag förtjänar att brinna i helvetet. Jo det är en video jag la upp bara för att testa att lägga upp något på Youtube för ett antal år sidan. Ett klipp där den före detta (tror jag) påven sakta omvandlas till Lord Sidious (superondingen i Star Wars-filmerna).


Jag försökte svara, men tyvärr var kontot avstängt, inte allt för långsökt att tänka sig att han trakasserat några personer för mycket med att de var avundsjuka på katolicismen, särskilt med tanke på alla skandaler som dykt upp på sistone. Som sagt, det är kul med extremister ibland.

Fast i tidigt 90-tal

Min musiksmak har fastnat i sent 80- tidigt 90-tal på sistone. Suedes Beautiful Ones och The Smiths There is a Light that Never Goes Out nöter sakta ut mina högtalare. Ett snabbt tag var jag inne på 60-tal med Simon & Garfunkel, men de var snarare den där kulan som man hänger i granen för den är inte så ful att den inte förtjänar att hänga där, men den hänger liksom på baksidan av grannen, den där sidan som vetter inåt väggen för den är inte riktigt lika fin som de andra kulorna. Nog för att The Only Boy Living in New York är riktigt fin, men resten känns ärligt talat ganska meh. Nu kanske fallet är så med Suede och The Smiths också - och jag anar att det tyvärr är det - men än så länge så lever jag efter ignorance is bliss och låter bli att lyssna på deras övriga låtar och låtar de två ovannämnda låtarna istället förstärka min tro i att britter - trots deras ofta tveksamma yttre - kan göra riktigt fin, nästintill perfekt, musik.

Aldrig känts som min grej

De säger att det här med bakfyllan ska bli värre med åren. Att de som säger att "nej jag blir inte bakfull" ja de har något fint att vänta sig. Huvudvärk, grova minnesluckor, allmänt illamående och mycket annat.

Jag var bakfull igår. För första gången på länge faktiskt. Jämfört med alla skräckhistorier som florerar där ute så var det mer än lindrigt, på gränsen till soft, men jag skulle inte vilja ha något värre. Straffet för en rolig fylla är redan för högt. Så, om min kropp inte evolveras snart och på så sätt förhindrar värre backfyllor i och med åldrande så får jag nog helt enkelt skippa det där med att åldras. Det har nog aldrig känts som min grej ändå.

Hypometer #1: True Blood & Brett Anderson

Nu är det dags igen, ett hype-inlägg. Ett sådant där inlägg som bara måste skrivas eftersom jag är så sjukt lyrisk över någonting. Den här gången faller blicken mot två saker; True Blood - eller Troo Blood ifall man lyssnar på min syster - och Brett Andersson.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga än att serien är fucking a, helt otroligt awesome, blabla bla, massa superlativ bla bla. Få serier lyckas hålla mig intresserad i 50 minuter utan att jag kollar på klockan och suckar lite lätt. True Blood är dock en av de serierna som lyckas hålla mig helt fängslad. Allt är så otroligt välskrivet, allt från dialog till karaktärer och deras utveckling och fram för allt, trots att vampyrer är med så känns inget tacky a la Twilight - hej alla Twilight-fans där ute. Helt otrolig serie faktiskt. Jag känner mig faktiskt så lyrisk så att jag inte kan få ur mig särskilt mycket mer vettigt, men jag lämnar er med detta: Alexander Skarsgård är med, han pratar svenska av och till och han är badass som fan.

Och ah just det, jämte Sheldon - från The Big Bang Theory - så är han så awesome att han är den karaktär som mest förtjänat en spinoff i någon serie, någonsin.

Nu till nästa hype. Det började med en fråga på ett forum om hur Justine Frischmann kunde haft så stor inverkan på Brett Anderson och Damon Albarn att båda - efter att hon dumpat dem - skrev de två vackraste skivorna någonsin. För er som inte vet det så är båda dessa två ganska grova stampelare i brittpop-eran som vaknade till liv i England i början av 90-talet i form av Suede respektive Blur. Nu är den eran död och begravd på den stora er-kyrkogården med den enda stora överlevande i form av det halvtrasig bandet Oasis - som ni kanske har hört talas om? Efter Suedes död så har Brett sysslat med The Tears, för att 2007 släppa göra solodebut. Och det är det jag vill lägga lite hype på nu, hans solokarriär. För gud vad vackert det låter. Med en vibrerande röst av och till så skör att den skulle spricka om en ton ändrades och så fylld med ångest att jag får rysningar så har jag fallit för honom. Om ni inte lyssnat på honom förut så rekomenderar jag er verkligen att söka på hans namn på Spotify och lyssna på Ebony, A Different Place, Clowns, Blessed och allra viktigast Back to You. Förhoppningsvis så faller ni som jag, om inte annat så är ni känslokalla monster som inte gillar bra musik och då har jag bara ett ord till er, synd.

Det var hypometer #1, med more to come, until then; tack och hej, leverpastej.

Kent

Suget har varit borta ett litet tag. Slingrat runt där i något mörkt hörn av min musiksmak. Men det kändes som att det var dags. Turnéstarten är trots allt om en vecka och tills dess bör jag vara i en Kent-fas igen tyckte jag. Det kan vara svårt att få sig själv att lyssna på musik när man kanske känner för någon annan musik. I fallet Kent var det inte så skulle det visa sig. Det har nu gått fem timmar och Kent strömmar fortfarande ur högtalarna, ganska fascinerande.

Egentligen är det väl många saker som får mig att fastna för dem, att älska dem. Men om jag skulle peka på en punkt som gör det möjligt att lyssna på dem i fem timmar utan att tröttna så är det variationen. Under deras femton år under namnet Kent så har de en enorm variation på sin musik, från dystert, till mainstreampopigt, till syntigt, till indierock. Få band har den variationen. Jag älskar all musik som kommer ur högtalarna just nu, om det så är Hjärta från senaste skivan eller När det Blåser på Månen från första skivan, hårda Kallt Kaffe eller fina Den Osynlige Mannen. Utöver variationen har vi Jocke Bergs fantastiska känsla, alla de små gömda lagren som finns där under, simpelheten över vissa låtar, vackra texter, konstiga texter, kort och gott allt. Oavsett vilken låt det är så skulle jag vilja personifiera låten och gifta mig med den rakt av, så mycket älskar jag Kent just nu och en vecka kan inte gå tillräckligt snabbt.

Kapitel 2

Sagan om Alexander får en ny skepnad. En ny vändning. En förflyttning. På förslag från en kompis så sumpas Metrobloggen i förmån för blogger, blogspot eller vad man nu kallar det. Det hela känns ganska naturligt. För även om jag inte skriver särskilt ofta, så när jag skriver så vill jag ha något kompetent och jag vill inte behöva byta från Chrome till Firefox bara för att kunna skriva ett inlägg. För att inte tala om att det känns lockande att knyta an till ytterligare en Google-tjänst för att påskynda deras kommande världsdominans. Och den sista anledningen är så klart pengarna. Jag hjälper gärna Google i sin världsdominans om jag kan tjäna lite på det och eftersom Metrobloggen tog bort sitt belöningssystem som var det som fick mig att börja skriva där så är det här egentligen bara ett naturligt steg.

Förhoppningsvis så får jag med mig de få som tidigare läst mina inlägg, om inte, så får jag förhoppningsvis knyta nya till mig. Själar som älskar en blogg som inte uppdateras dagligen utan snarare i en liten mer gemytlig takt. Kvalité framför kvantitet och allt sådant där är ursäkten, även om jag kan avslöja en hemlighet enbart för dig, just dig: den faktiska anledningen är att jag helt enkelt inte orkar skriva oftare än så.

Nu är bloggen nystartad, invigd, bandet är klippt och ni är varmt välkomna till kapitel 2 av Sagan om Alexander.


Om ni är intresserad av tidigare inlägg så finns de här www.metrobloggen.se/cocacola30cl