Kent

Suget har varit borta ett litet tag. Slingrat runt där i något mörkt hörn av min musiksmak. Men det kändes som att det var dags. Turnéstarten är trots allt om en vecka och tills dess bör jag vara i en Kent-fas igen tyckte jag. Det kan vara svårt att få sig själv att lyssna på musik när man kanske känner för någon annan musik. I fallet Kent var det inte så skulle det visa sig. Det har nu gått fem timmar och Kent strömmar fortfarande ur högtalarna, ganska fascinerande.

Egentligen är det väl många saker som får mig att fastna för dem, att älska dem. Men om jag skulle peka på en punkt som gör det möjligt att lyssna på dem i fem timmar utan att tröttna så är det variationen. Under deras femton år under namnet Kent så har de en enorm variation på sin musik, från dystert, till mainstreampopigt, till syntigt, till indierock. Få band har den variationen. Jag älskar all musik som kommer ur högtalarna just nu, om det så är Hjärta från senaste skivan eller När det Blåser på Månen från första skivan, hårda Kallt Kaffe eller fina Den Osynlige Mannen. Utöver variationen har vi Jocke Bergs fantastiska känsla, alla de små gömda lagren som finns där under, simpelheten över vissa låtar, vackra texter, konstiga texter, kort och gott allt. Oavsett vilken låt det är så skulle jag vilja personifiera låten och gifta mig med den rakt av, så mycket älskar jag Kent just nu och en vecka kan inte gå tillräckligt snabbt.