Min musiksmak har fastnat i sent 80- tidigt 90-tal på sistone. Suedes Beautiful Ones och The Smiths There is a Light that Never Goes Out nöter sakta ut mina högtalare. Ett snabbt tag var jag inne på 60-tal med Simon & Garfunkel, men de var snarare den där kulan som man hänger i granen för den är inte så ful att den inte förtjänar att hänga där, men den hänger liksom på baksidan av grannen, den där sidan som vetter inåt väggen för den är inte riktigt lika fin som de andra kulorna. Nog för att The Only Boy Living in New York är riktigt fin, men resten känns ärligt talat ganska meh. Nu kanske fallet är så med Suede och The Smiths också - och jag anar att det tyvärr är det - men än så länge så lever jag efter ignorance is bliss och låter bli att lyssna på deras övriga låtar och låtar de två ovannämnda låtarna istället förstärka min tro i att britter - trots deras ofta tveksamma yttre - kan göra riktigt fin, nästintill perfekt, musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar