Hypometer #1: True Blood & Brett Anderson

Nu är det dags igen, ett hype-inlägg. Ett sådant där inlägg som bara måste skrivas eftersom jag är så sjukt lyrisk över någonting. Den här gången faller blicken mot två saker; True Blood - eller Troo Blood ifall man lyssnar på min syster - och Brett Andersson.

Egentligen finns det inte så mycket mer att säga än att serien är fucking a, helt otroligt awesome, blabla bla, massa superlativ bla bla. Få serier lyckas hålla mig intresserad i 50 minuter utan att jag kollar på klockan och suckar lite lätt. True Blood är dock en av de serierna som lyckas hålla mig helt fängslad. Allt är så otroligt välskrivet, allt från dialog till karaktärer och deras utveckling och fram för allt, trots att vampyrer är med så känns inget tacky a la Twilight - hej alla Twilight-fans där ute. Helt otrolig serie faktiskt. Jag känner mig faktiskt så lyrisk så att jag inte kan få ur mig särskilt mycket mer vettigt, men jag lämnar er med detta: Alexander Skarsgård är med, han pratar svenska av och till och han är badass som fan.

Och ah just det, jämte Sheldon - från The Big Bang Theory - så är han så awesome att han är den karaktär som mest förtjänat en spinoff i någon serie, någonsin.

Nu till nästa hype. Det började med en fråga på ett forum om hur Justine Frischmann kunde haft så stor inverkan på Brett Anderson och Damon Albarn att båda - efter att hon dumpat dem - skrev de två vackraste skivorna någonsin. För er som inte vet det så är båda dessa två ganska grova stampelare i brittpop-eran som vaknade till liv i England i början av 90-talet i form av Suede respektive Blur. Nu är den eran död och begravd på den stora er-kyrkogården med den enda stora överlevande i form av det halvtrasig bandet Oasis - som ni kanske har hört talas om? Efter Suedes död så har Brett sysslat med The Tears, för att 2007 släppa göra solodebut. Och det är det jag vill lägga lite hype på nu, hans solokarriär. För gud vad vackert det låter. Med en vibrerande röst av och till så skör att den skulle spricka om en ton ändrades och så fylld med ångest att jag får rysningar så har jag fallit för honom. Om ni inte lyssnat på honom förut så rekomenderar jag er verkligen att söka på hans namn på Spotify och lyssna på Ebony, A Different Place, Clowns, Blessed och allra viktigast Back to You. Förhoppningsvis så faller ni som jag, om inte annat så är ni känslokalla monster som inte gillar bra musik och då har jag bara ett ord till er, synd.

Det var hypometer #1, med more to come, until then; tack och hej, leverpastej.