Redan med skivans namn markeras skillnaden. Det är ett annat Kent som väntar bland dessa ettor och nollor, eller i det laserinbrända mönstret på en skiva om man fortfarande lever på 90-talet, än det Kent vi mötte för drygt ett halvår sedan. Skivan är lite mindre dyster, även om glatt är fortfarande att överdriva. Det känns helt enkelt mindre höst och mer sommar och det är bättre, betydligt bättre än Röd.
Syntarna är kvar, men den här gången är de en del av musiken, de är inte musiken, de har äntligen tagit en naturlig del i Kents sound. Helt plötsligt så hör jag gitarrerna igen som bara flyttats mer och mer in i bakgrunden med de tidigare två skivorna. Jockes röst är precis så framträdande som jag vill att den ska vara.
Problemet som fanns med Röd kvarstår dock något, det känns fortfarande som att de kunde ha tagit ut svängarna mer i låtarna. Till och med i en av de bättre låtarna, Varje Gång Du Möter Min Blick, så återfinns det problemet. Förvånansvärt är att det är Jockes inlevelse som brister, den är långt ifrån dålig, men det saknas det lilla extra som han har i Håll Ditt Huvud Högt eller Utan Dina Andetag och utan den så vet jag inte om det räcker till för att räkna låten som ett tidlöst mästerverk likt de två nämnda exemplen. Trots den bristen så känns En Plats i Solen hursomhelst mer lovande än vad Röd gjorde och så som den senare växte efter flera lyssningar så hoppas jag att detsamma gäller för En Plats i Solen, kanske träder den där klassikern fram snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar