Nu är det ett sånt där tillfälle som det är bra att ha en blogg. Jag vill bara låta fingrarna dansa sin vals över tangentbordet, inte riktigt tänka på vad jag skriver. Vilket inte riktigt passar sig för en text begränsad på 140 tecken, något som jag redan nu har passerat för ett bra tag sedan. Hursomhelst det är nu det är bra att ha en blogg. För även om det bara blir en enda osammanhängande text så är det ändå någon form av terapi. Något sätt att få utlopp utan att egentligen ens säga någonting.
Och nu tog det slut, nu har jag pratat om menlösheten med inlägget, hur fortsätter jag från det?
Kanske med att koppla det till något annat menlöst eller snarare en känsla av menlöshet. Den där känslan som kan uppstå när man får känslan av att man inte kommer någon vart. När allting står helt stilla och man vet inte riktigt hur man ska sätta bollen i rörelse. Kanske är man till och med inkapabel till att sätta igång den själv. Det kanske till och med är så att man behöver någon annans hjälp för att sätta den i rörelse. Vad gör man då om man står där ensam och funderar på var man ens ska börja knuffa? Jag vet inte, jag önskar att jag hade något svar, att jag någonstans kunde dra fram något smart från filosofi A (50p), något smart som någon sa någon gång som var passande. Men antingen så lyssnade jag aldrig särskilt väl eller så är det helt enkelt så att vår lärare aldrig lärde oss något som passar i den här situationen. Jag tror på det senare. Det känns i alla fall som att ett citat från någon stor tänkare skulle kunna hjälpa. Det skulle kanske till och med kunna vara ett bra avslut på en trött mans svammel. Men då allmänbildningen sviker så kanske jag får nöja mig med en av nutidens största låtskrivare; Håkan Hellström. Han känns sällan så lockande som han gör just nu. Och kanske är det till och med ett bättre avslut än vad någon gubbe med skägg sa för evigheter sen. Jag tror det, så därför lämnar jag er med denna klassiker:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar