Ibland slutar det lyckligt

***Spoilers angående brittiska The Office***

Kom på under kvällen att jag helt glömt bort att kolla på andra delen av julavsnitten av brittiska The Office. Efter några ynka sekunder in så kunde jag inte förstå varför jag inte sett det tidigare. Julavsnitten utspelar sig år efter säsong 2 och är vad som till slut verkligen knyter ihop säcken för serien. Det som alltid har gjort The Office så bra är den verklighetstrogna känslan. En stor del i detta är självklart att det är filmat som en dokumentär men det kommer också ner till de väldigt mångfasetterade personerna som serien handlar om. För trots vissa unika exemplar - som det ju i ärlighetens namn finns i den verkliga världen också - så känns hela casten väldigt verklig.

Den tredje punkten, och kanske också den viktigaste punkten, är hur handlingen har utvecklats. Istället för att ta den kanske lättare vägen ut och låta allt sluta lyckligt så har serien strikt hållit sig till verkligheten och guess what, verkligheten är en bitch, allt slutar inte lyckligt. David Brent, chefen över kontoret, fick logiskt nog sparken i säsong 2, Tim fick inte Dawn och så vidare. Det var hårt, men det bidrog till verklighetsfaktorn.

Hela den här känslan förstärktes under julavsnitten. Dawn levde olyckligt med Lee och hade för länge sen givit upp sina drömmar. Tim jobbar kvar på kontoret trots att han haft större planer tidigare. Och David är antagligen längre ner än någonsin tidigare, desperat försöker han hålla kvar vid sitt kändisskap medan hans liv egentligen bara är skit. När så julfesten närmar sig så ska alla återträffas igen. Tim hävdar att han inte ska fråga Dawn en tredje gång. David letar desperat efter en date att ta med.

Allting går givetvis skit: David åker på ena misslyckade blind daten efter den andra, tills han till slut sitter och väntar på en sista blind date väl på festen. När Dawn och Tim träffas så uppstår kemin igen på en gång. Trots kemin så vågar Dawn dock inte ta steget utan tar en taxi hem från festen med Lee, hon väljer trygghet framför lycka och osäkerhet. Här älskar jag The Office. Det är kortsagt underbart här, det är så kompromisslöst, så ärligt, så hårt, jag älskar det. Men samtidigt hatar jag det. Jag vill att de ska ha varandra. Jag vill att David ska "vinna" och få visa upp en date för alla de där uppe på festen som ser ner på honom. Jag vill att det ska sluta lyckligt för de här karaktärerna som jag lärt mig älska. Men jag vet att verkligheten är hård och så är det bara.

Ibland, bara ibland, så är dock verkligheten något fint. Något som Ricky Gervais - seriens skapare och skådespelaren som spelar David Brent - uppenbarligen vet. Davids blind date dyker upp och det smått intill omöjliga händer, de klickar. De skrattar tillsammans och de bestämmer sig för att ses igen. David är äntligen på väg upp ur skiten och det märks när han för första gången står upp mot Finch, som tidigare alltid tryckt ner David, men den här gången möts av ett "fuck off".

Detta sker samtidigt som Dawn sitter i taxin och öppnar sin julklapp från Tim innehållande oljefärg och den bild Dawn en gång målade av Tim tillsammans med texten; "Never Give Up". Taxin åker dock vidare, tårar på kinderna till trots, samtidigt som Tim pratar med kameran om hur lyckliga slut inte existerar eftersom slut egentligen inte finns. Festen fortsätter och Tim står och snackar med David och Gareth till tonerna av en julremix av Only You. Det är då det händer, någon går in i bakgrunden, fokuset ändras från Tim & co och man ser att det är Dawn. Med ett ansikte svartmålat av mascara går hon fram till Tim och kysser honom till tonerna av "All I needed was the love you gave".  Och här börjar jag älska The Office än mer. Den bryter aldrig mot sin kompromisslöshet utan fortsätter kännas konsekvent. The Office påminner mig bara om att ibland så är verkligheten fin och ibland slutar det lyckligt.