Hypometer #3: Bakfylledagar

Ah, midsommardagen, classic bakfylledag. Som tur är så har min kropp ganska bra koll på hur alkohol ska hanteras, levern krossar sönder alkoholen snabbare än en ninja slaktar folk. Med andra ord än ninja-referenser så kan man alltså säga att jag blir inte så bakfull. Ganska skönt faktiskt tro det eller ej. Seg däremot, det blir jag, men det kan ändå vara ganska nice, i alla fall om man har möjlighet att sega en hel dag och skippa att tänka på allt som måste plockas undan nästkommande dag och har någon att chilla med. 

Dagen har alltså spenderats i seghetens tecken tillsammans med gårdagens vapendragare; Jimmy. Och det är denna typ av dagar som jag vill slå ett slag för i den här upplagan av Hypometern. Dagar som fylls av att vakna och njuta av mästerverket 28 dagar senare med myntande av random skämt som sedan fyller resten av dagen, slötittande på serier som Solsidan, South Park och Futurama, mat från Misto Uno, slaktande i God of War, nya minnen som när Patrik backar in i en bil utanför Misto Uno, uppleva "gamla" minnen i form av filmklippen från gårdagen och kanske kulmen av hela dagen; Spiderman, där varje fin scen förstörs av råa varianter av tidigare nämnda skämt och asgarv istället för gåshud och tårar längs kinderna. Kort sagt, dagar som denna är riktigt nice. Dagar som denna går inte annat än att uppskatta och därför är det lika motiverat med en hypometer som det är med ett tack till Jimmy för en riktigt jävla bra bakfylledag (och en förhoppning att han inte läser min blogg, för då kommer jag helt klart få höra det i morgon).

Facebook-grupper är farligt

Varför krävs det en Facebook-grupp för att visa om man är emot något? Jag fick precis en invite till en grupp som är mot att djur flås levande i Kina. Och det här är knappast det enda exemplet, jag har blivit inbjuden till grupper som är mot våldtäkter (tänka sig, finns det folk som tycker att det är fel?!), mot gatuvåld och mycket annat lika självklart. Det finns grupper mot det mesta, vi har till och med en politiker i riksdagen vars hela politiska karriär bygger på en facebook-grupp.

Ledsen om jag låter en aning, kanske till och med jäkligt, cynisk, men är inte alla mot det? Finns det någon som är för att djur flås levande i Kina, att våldtäkter begås eller att gatuvåld förekommer? Behöver jag verkligen visa för alla mina kompisar och släktingar på Facebook att jag är mot det? Används den där Bush-logiken annars; den som inte är med oss är mot oss? Om jag inte går med i gruppen så är jag inte mot det så då måste jag vara för det...?

Ett argument för dessa grupper är givetvis att det väcker en debatt. Den naturliga kontringsfrågan blir dock: gör den verkligen det? Jag skulle tro på att det inte gör det. Ett enkelt knapptryck så är man med och har visat sitt stöd i saken, sen går man vidare och trycker gilla på kompisens senaste profilbild. Det blir en slentriansak att göra, det engagerar inte, det får inte någon att brinna för något, det får inte någon att byta åsikt. Om något så tror jag att det kan ha fått motsatt effekt, det kan få folk att nöja sig med det där knapptrycket. Mer engagemang är inte nödvändigt, man har gjort sitt. Därför funderar jag nu på att starta gruppen "Vi som är emot Facebook-grupper", självklart med den obligatoriska direktlänken till namninsamlingen mot dem. Lovar ni att gå med i den gruppen?

Personligt

Insåg att min blogg saknar personliga inlägg. Det är liksom mest tråkpolitiska tips för att påverka er att bli gröna och sköna och lite random andra filosoferingar. Om jag någonsin ska komma upp till blondinbellas sidvisningar så inser jag att jag måste vara mer personlig. Det är liksom lite det som säljer i bloggvärlden, jag påbörjar därför denna nya satsning med ett trevande steg:

Hej, mitt namn är Alexander.



* More to come, promise!

Att titta eller att inte titta? Det är frågan + Game of Thrones + detet och överjaget + sent på natten = Rubriken till det här blogginlägget

Sitter här med det sista avsnittet av Game of Thrones på min hårddisk. Vilket är hellugnt, för serien kommer tillbaka i början av 2012, något som HBO stolt utannonserar på sin FB-sida. Början av 2012?! Det är inget att skryta om. Jag är ganska så jävla säker på att jag vill ha ett avsnitt redan när det här slutar. Ännu mer säker är jag på att jag absolut inte vill vänta på nästa avsnitt tills vi åker runt i flygande bilar, robotar tar hand om alla våra tråksysslor och det är världsfred, så länge vill jag inte vänta på första avsnittet av säsong två.

Men nu sitter jag hursomhelst här, med sista avsnittet av årets antagligen bästa serie och vill inte att den ska ta slut. Jag är lite inne i den där känslan som kan uppstå i en bra bok där de sista sidorna tar lika lång tid att ta sig igenom som övriga boken. Man vill dra ut på det. Få handlingen att räcka så länge som möjligt och därför drar man sig för att läsa boken. Där är jag nu, jag anstränger mig nästan för att inte bli sugen på Game of Thrones och på så vis kan jag fortsätta ha ett avsnitt kvar att se. För jag vill verkligen inte uppslukas av den där tomheten som kommer att uppstå när eftertexterna till slut rullar. Bättre exempel än detta på en hopplös kamp tror jag inte ens att man hittar i nationalencyklopedin, för efter hur avsnitt nio avslutades så finns det inte en chans att överjaget kommer kunna kämpa mot detet särskilt länge i den här frågan.

Frågan är om det inte är lika bra att få det överstökat? Fast det är ju ganska sent, kommer nog inte orka idag. Med en kopp kaffe tillsammans med en rejäl sockerkick så klarar man i och för sig det mesta. Att gå och lägga sig med den där tomheten är dock inte så lockande. Tomheten kommer i och för sig komma någon gång oavsett, måste väl ändå var skönast att få det överstökat eller? Så är det nog, lika bra att bara rycka bort plåstret. Dessutom, 2012 är inte sååååå långt borta.

Ibland slutar det lyckligt

***Spoilers angående brittiska The Office***

Kom på under kvällen att jag helt glömt bort att kolla på andra delen av julavsnitten av brittiska The Office. Efter några ynka sekunder in så kunde jag inte förstå varför jag inte sett det tidigare. Julavsnitten utspelar sig år efter säsong 2 och är vad som till slut verkligen knyter ihop säcken för serien. Det som alltid har gjort The Office så bra är den verklighetstrogna känslan. En stor del i detta är självklart att det är filmat som en dokumentär men det kommer också ner till de väldigt mångfasetterade personerna som serien handlar om. För trots vissa unika exemplar - som det ju i ärlighetens namn finns i den verkliga världen också - så känns hela casten väldigt verklig.

Den tredje punkten, och kanske också den viktigaste punkten, är hur handlingen har utvecklats. Istället för att ta den kanske lättare vägen ut och låta allt sluta lyckligt så har serien strikt hållit sig till verkligheten och guess what, verkligheten är en bitch, allt slutar inte lyckligt. David Brent, chefen över kontoret, fick logiskt nog sparken i säsong 2, Tim fick inte Dawn och så vidare. Det var hårt, men det bidrog till verklighetsfaktorn.

Hela den här känslan förstärktes under julavsnitten. Dawn levde olyckligt med Lee och hade för länge sen givit upp sina drömmar. Tim jobbar kvar på kontoret trots att han haft större planer tidigare. Och David är antagligen längre ner än någonsin tidigare, desperat försöker han hålla kvar vid sitt kändisskap medan hans liv egentligen bara är skit. När så julfesten närmar sig så ska alla återträffas igen. Tim hävdar att han inte ska fråga Dawn en tredje gång. David letar desperat efter en date att ta med.

Allting går givetvis skit: David åker på ena misslyckade blind daten efter den andra, tills han till slut sitter och väntar på en sista blind date väl på festen. När Dawn och Tim träffas så uppstår kemin igen på en gång. Trots kemin så vågar Dawn dock inte ta steget utan tar en taxi hem från festen med Lee, hon väljer trygghet framför lycka och osäkerhet. Här älskar jag The Office. Det är kortsagt underbart här, det är så kompromisslöst, så ärligt, så hårt, jag älskar det. Men samtidigt hatar jag det. Jag vill att de ska ha varandra. Jag vill att David ska "vinna" och få visa upp en date för alla de där uppe på festen som ser ner på honom. Jag vill att det ska sluta lyckligt för de här karaktärerna som jag lärt mig älska. Men jag vet att verkligheten är hård och så är det bara.

Ibland, bara ibland, så är dock verkligheten något fint. Något som Ricky Gervais - seriens skapare och skådespelaren som spelar David Brent - uppenbarligen vet. Davids blind date dyker upp och det smått intill omöjliga händer, de klickar. De skrattar tillsammans och de bestämmer sig för att ses igen. David är äntligen på väg upp ur skiten och det märks när han för första gången står upp mot Finch, som tidigare alltid tryckt ner David, men den här gången möts av ett "fuck off".

Detta sker samtidigt som Dawn sitter i taxin och öppnar sin julklapp från Tim innehållande oljefärg och den bild Dawn en gång målade av Tim tillsammans med texten; "Never Give Up". Taxin åker dock vidare, tårar på kinderna till trots, samtidigt som Tim pratar med kameran om hur lyckliga slut inte existerar eftersom slut egentligen inte finns. Festen fortsätter och Tim står och snackar med David och Gareth till tonerna av en julremix av Only You. Det är då det händer, någon går in i bakgrunden, fokuset ändras från Tim & co och man ser att det är Dawn. Med ett ansikte svartmålat av mascara går hon fram till Tim och kysser honom till tonerna av "All I needed was the love you gave".  Och här börjar jag älska The Office än mer. Den bryter aldrig mot sin kompromisslöshet utan fortsätter kännas konsekvent. The Office påminner mig bara om att ibland så är verkligheten fin och ibland slutar det lyckligt.

Skippa den här

Jag har redan varnat om detta Youtube-klipp på Twitter, men vill passa på att varna här också. Det är ett litet klipp om hur farligt det är koppla samman olika händelser. Livet kan liksom helt plötsligt te sig lite jobbigare om man gör det, så skippa för guds skull detta klipp för din egen naivitets skull.

Hypometer #2: Game of Thrones

Good news allihopa, hypometern, detta ack så populära återkommande inslag i min blogg, är efter en enorm efterfrågan nu tillbaka. Och den här gången berör det den just nu bästa tv-serien; Game of Thrones. Serien bygger på George R. R. Martins (som för övrigt är åtminstone lika vacker som övriga kända fantasy-författare) bokserie A Song of Ice and Fire och är kort sagt mörk fantasy när den är som bästa, far beyond andra fantasy-serier som lättsamma Merlin, för att inte tala om dåliga skitserier.

För att ge en kort sammanfattning så kan jag väl säga att titeln är ganska talande för handlingen, vi får helt enkelt följa spelet om tronen, ett minst sagt intrikat och blodigt maktspel. Till detta kan man lägga skyhöga produktionsvärden som lett till miljöer tidigare nämnde serier bara kan drömma om och en utmärkt cast, med bland annat Sean Bean i en av huvudrollerna, även känd som Boromir i Sagan om Ringen-filmerna. Att skådespelarna dessutom har ett fantastiskt manus att arbeta med gör att det är en fröjd att följa serien oavsett vem av karaktärerna som är i bild, något som knappast kan sägas om alla serier. Mer än så och att serien är helt jävla sjukt awesome tänker jag nog inte säga. Den kanske inte passar alla, men du bör ge den en ärlig chans i alla fall, för gud vad bra den är om den faller en i smaken. Serien blir dessutom bara bättre och bättre, nästintill exponentiellt bättre (visste att jag skulle få nytta av matte c-kunskaperna i verkliga livet), så ge inte upp efter ett avsnitt.

Informationssamhället förstör samhället

Jag såg på Zodiac häromdagen, en stundtals väldigt bra film som tyvärr är lite väl seg av och till och framför allt väldigt lång. Detta är dock ingen filmrecension, anledningen till att jag tar upp Zodiac är att den fick mig att komma på en liten tanke som jag tyckte var intressant, så intressant att mobilen flög fram och jag skrev: "Informationssamhället förstör samhället". Vad jag menar med detta är vad resterande delar av inlägget ska försöka förklara.

Zodiac utspelar sig under en period då internet inte fanns hos gemene man. Vissa polisstationer saknade moderniteter som fax. Folk fick veta vad som hänt via dagstidningen. Att röka var så där coolt som det bara kunde vara innan man hade sett bilder som denna. Informationssamhället var inte så mycket mer än i sin linda. Att läsa om ett mord som begåtts i andra delen av landet var då en inte allt för vanlig företeelse, än mindre om ett terrordåd i mellanöstern. Idag är det en självklarhet.

Denna utveckling har skett samtidigt som en ökad misstro till övriga i samhället. Något som visats i extremhögerns segertåg över hela kontinenten, men också i paranoian mot folk man inte känner. Detta är ett problem, för om vi tappar tilltron till de omkring oss så tappar vi också tilltron till samhället eftersom vi är de byggstenar som samhället står på; samhällets fundament rämnar.

Vad dessa två punkter har gemensamt är att på grund av informationssamhället så får vi se och höra så mycket om allt detta våld, angrepp och andra hemskheter som vi för bara 20 år sedan kunde undvika. Ett mord där. En pedofil där. En Fritzl där. Givetvis bidrar detta till den ökade misstron som vi kan se i dagens samhälle. För om det varän vi ser finns rapporter om hemskheter som begåtts av folk vi inte känner så är det inte så konstigt ifall vår hjärna kopplar ihop människor vi inte känner med hemskheter efter ett tag, ett kognitivt tankemönster om man så vill.

Jag vill inte på något sätt säga att informationssamhället är dåligt, tvärtom. Människan skulle antagligen inte vara där hon är idag om det inte vore för denna typ av samhälle. Det positiva överväger helt klart det negativa, men jag vill ändå belysa den här negativa delen. Jag tror att det är viktigt att ha den i åtanke när man läser nyheterna i dagens läge. Att kanske tänka vad många ställen det inte skett något mord på, istället för att oroas för att första bästa främling på stan kan sticka en kniv i en, viss överdrift, men ni förstår nog vad jag menar. Paranoia gangnar ingen och är direkt farlig för samhället, det är synd att något så fint som informationssamhället förstör samhället.

Menlöshet

Nu är det ett sånt där tillfälle som det är bra att ha en blogg. Jag vill bara låta fingrarna dansa sin vals över tangentbordet, inte riktigt tänka på vad jag skriver. Vilket inte riktigt passar sig för en text begränsad på 140 tecken, något som jag redan nu har passerat för ett bra tag sedan. Hursomhelst det är nu det är bra att ha en blogg. För även om det bara blir en enda osammanhängande text så är det ändå någon form av terapi. Något sätt att få utlopp utan att egentligen ens säga någonting.

Och nu tog det slut, nu har jag pratat om menlösheten med inlägget, hur fortsätter jag från det?

Kanske med att koppla det till något annat menlöst eller snarare en känsla av menlöshet. Den där känslan som kan uppstå när man får känslan av att man inte kommer någon vart. När allting står helt stilla och man vet inte riktigt hur man ska sätta bollen i rörelse. Kanske är man till och med inkapabel till att sätta igång den själv. Det kanske till och med är så att man behöver någon annans hjälp för att sätta den i rörelse. Vad gör man då om man står där ensam och funderar på var man ens ska börja knuffa? Jag vet inte, jag önskar att jag hade något svar, att jag någonstans kunde dra fram något smart från filosofi A (50p), något smart som någon sa någon gång som var passande. Men antingen så lyssnade jag aldrig särskilt väl eller så är det helt enkelt så att vår lärare aldrig lärde oss något som passar i den här situationen. Jag tror på det senare. Det känns i alla fall som att ett citat från någon stor tänkare skulle kunna hjälpa. Det skulle kanske till och med kunna vara ett bra avslut på en trött mans svammel. Men då allmänbildningen sviker så kanske jag får nöja mig med en av nutidens största låtskrivare; Håkan Hellström. Han känns sällan så lockande som han gör just nu. Och kanske är det till och med ett bättre avslut än vad någon gubbe med skägg sa för evigheter sen. Jag tror det, så därför lämnar jag er med denna klassiker:

I'm Back!

Bloggen är tillbaka och i ny skepnad också. Vadan dessa två stora världsnyheter frågar ni. Jo, komvux-terminen är slut nu, det innebär, Alexander har fritid igen. Något jag insåg när jag satt och uppdaterade facebook och playing istället för att göra något vettigt. Att skriva ett blogginlägg känns ändå något mer givande än att sitta och slöuppdatera tidigare nämnda sidor och kommentera på statusuppdateringar hos folk som man sedan länge glömt vem det är. Detta ledde mig alltså tillbaka och från det var den andra nyheten inte långt borta. Vem fan pallar med en kolsvart blogg mitt i sommaren? Något behövdes göras, därav designen som förhoppningsvis uppfattas som luftigare och ljusare. Om den inte gör det, så ber jag om ursäkt, det var i alla fall mitt mål (om ni har en bättre bakgrundsbild eller förslag så är det bara säga till, jag är väl medveten om att det finns utrymme för förbättring).

Förutom luftigare och ljusare så är kanske den största nyheten att reklamen är borta. Någonstans under det här senaste året så har jag väl fått den självinsikten att jag inte kommer att kunna försörja mig som bloggare. Det skulle kunna bero på att jag inte bloggar tillräckligt ofta. Men om jag skulle gissa så beror det nog snarare på att jag helt enkelt inte är den typen av bloggare. Jag är inte känd. Jag är inte kompis alternativt släkt med någon som är känd. Jag har inte gått runt och satt upp nazi-klistermärken med min bror. Jag särskiljer inte på mitt bloggande jag och mitt verkliga jag i något stört multipel personlighetsdrama. Jag har definitivt inte plastikopererade bröst som har större omkrets än min anorektiska mage. Jag är inte superhöger. Jag pratar inte som att jag gått kurser i lidingöiska. Jag skriver inte om mina dagliga klädinköp. Kort sagt, jag uppfyller helt enkelt inte kriterierna för att kunna tjäna pengar på min blogg och därav är reklammen borta till de flestas nöje.

Hursomhelst, bloggen är tillbaka, förhoppningsvis så blir det en del aktivitet framöver och som sagt, har ni några förslag på designändringar så är det bara att säga till, jag är öppen för förslag.