Ni tusen där ute

Jag inbillar mig alltid när jag skriver att det är flera tusen där ute som läser, så klart inser jag att så är antagligen inte fallet. Ifall ni är så många, så snälla, klicka lite på reklamen, pengar vore inte helt fel, och ja tack för att ni läser min blogg ska jag väl säga också. Jag skulle verkligen vilja se era glatt förvånade ansikten när ni kommer in här, förväntar er att antagligen så är det inget nytt, antagligen så räddar han inte min dag idag heller och vad möts ni av, jo fem whopping nya texter (inklusive denna). Antagligen inte vad ni tusen personer där ute förväntar er, men hoppas ni gillar det i alla fall och hoppas att de som vanligt gör din dag.

Längtar tillbaka

Ibland önskar jag att jag var typ fem igen. Särskilt när jag är sjuk som jag är nu. Allt sådant var så mycket roligare då. Jag fick vykort från min moster med önskningar om att jag skulle friskna till och ibland med det så följde det någon liten bok. Det var nästan ett nöje att vara sjuk. Senare var det också trevligt, då mest för att jag slapp skolan. Har fortfarande ett minne av när jag ligger ute i Tv-rummet - som då agerade mitt rum eftersom mitt egentliga rum höll på att slipas - nerbäddad i madrasserna, lite lätt frossa och kollade igenom Klassfesten, en riktig underhållande film, då, antagligen inte nu.

Eller så är det helt enkelt bara nostalgi som spelar in. Kanske, bara kanske, så var det inte bättre då, kanske var det lika för jävligt då, men det är helt enkelt lättast att soppa det förjävlig under mattan och tänka tillbaka på hur bra det var att vara typ fem igen.

De bortglömda

Det känns synd när pärlor göms undan och inte når ut till alla. De finns inte på Spotify, de finns inte på Youtube, de finns inte på skivorna, de spelas inte på konserterna, men de finns där, om man letar. Detta helt enkelt för att de förpassats som att kanske sakna det där lite extra, de är inte riktigt färdigproducerade, men kanske just därför känns de nästan lite mer äkta - och oj vad indiepretentiöst det där låter - och de är som sagt pärlor. Många band vill aldrig visa den här sidan och det är synd, jag undrar lite vad man har missat, om det ens är något att missa. Kent är däremot ett band som delar med sig av en del av detta i alla fall, två skivor med enbart b-sidor är släppta och på den finns liksom Utan Dina Andetag, den kanske finaste låten någonsin. För att inte tala om Kent-boxen som innehåller en hel hög med demos.

Man har inte riktigt hört låten Socker förens man hört demo-versionen av dem. Man har inte riktigt hört härligt psykadeliskt och mystiskt ifall man inte hör demo-versionen av Saker Man Ser. För att inte tala om de låtar som inte ens släppts i senare färdigproducerade versioner. Man har inte hört Jocke Berg sjunga med känsla förens man har hört desperationen i Din Skugga. Man har inte gett den engelska satsningen en chans förens man hört Inhale/Exhale. Man har helt enkelt inte gett Kent en ordentlig chans förens man hört dem. Som

Det är synd att andra artister inte vågar eller vill visa upp detta, för det ger också fansen en inblick i hela processen bakom låtarna. Å andra sidan så kanske det inte är något man vill se hos vissa band heller, det kanske inte är riktigt lika välpolerat hos andra band (och ja det är en utmaning till alla band jag gillar där ute som antagligen läser den här bloggen, både internationella som läser den via google translate eller lärt sig svenska just för det och de nationella banden).

Fotnot 1: Alpha nämndes inte där, också en bra demo låt, liksom många andra b-sidor som inte nämnts, ber om ursäkt till dem.
Fotnot 2: Radiohead är också duktiga på att visa detta.

En Plats i Solen

Redan med skivans namn markeras skillnaden. Det är ett annat Kent som väntar bland dessa ettor och nollor, eller i det laserinbrända mönstret på en skiva om man fortfarande lever på 90-talet, än det Kent vi mötte för drygt ett halvår sedan. Skivan är lite mindre dyster, även om glatt är fortfarande att överdriva. Det känns helt enkelt mindre höst och mer sommar och det är bättre, betydligt bättre än Röd.

Syntarna är kvar, men den här gången är de en del av musiken, de är inte musiken, de har äntligen tagit en naturlig del i Kents sound. Helt plötsligt så hör jag gitarrerna igen som bara flyttats mer och mer in i bakgrunden med de tidigare två skivorna. Jockes röst är precis så framträdande som jag vill att den ska vara.

Problemet som fanns med Röd kvarstår dock något, det känns fortfarande som att de kunde ha tagit ut svängarna mer i låtarna. Till och med i en av de bättre låtarna, Varje Gång Du Möter Min Blick, så återfinns det problemet. Förvånansvärt är att det är Jockes inlevelse som brister, den är långt ifrån dålig, men det saknas det lilla extra som han har i Håll Ditt Huvud Högt eller Utan Dina Andetag och utan den så vet jag inte om det räcker till för att räkna låten som ett tidlöst mästerverk likt de två nämnda exemplen. Trots den bristen så känns En Plats i Solen hursomhelst mer lovande än vad Röd gjorde och så som den senare växte efter flera lyssningar så hoppas jag att detsamma gäller för En Plats i Solen, kanske träder den där klassikern fram snart.

En sjuklings filosofier

"How many times have you just sat on the grass and done nothing?"
För få gånger skulle jag vilja svara på det. Men just nu gör jag det, bara aningen paradoxalt att jag ju egentligen bloggar, men för ett tag sedan, då, då gjorde jag det. När man gör det så är det svårt att inte börja filosofera, febern och tröttheten kan säkert ha hjälpt till också. Helt plötsligt, när man inte är distraherad av något så anströmmas tankarna med intryck. Jag ser hur fåglarna flyger runt i friheten helt utan beskymmer. Hur deras sång flyter samman med vindens sus genom träden till den finaste harmonin. Molnens form och rörelse blir helt plötsligt betydelsefullt. Och det är någonstans här en frid sjunker in, man andas in och känner hur känslan av den strömmar igenom en. Sommaren är här och med den också en frid och möjlighet att bara sitta på gräset och göra inget annat än att njuta, inget annat än att gilla livet och möjligheterna det ger.