Myten om det goda köttet

Jag kallar mig ofta för vegetarian och mycket riktigt så äter jag linser, broccoli och annat gott. Ibland äter jag dock kött - med motiveringen att det är bra att hålla igång magen så att den inte tappar kontakt med han den där kött. Jag är alltså ungefär lika mycket vegetarian som de som äter fisk och kallar sig detsamma. Ingen värdering i det. Ja bortsett från att det är total bullshit. När jag äter kött den där gången per månad så utesluts jag och de tidigare nämnda halvvegetarianerna automatiskt från det finare sällskapet som kallas vegetarianer.

Nu handlar inte det här inlägget om vilka som får kalla sig vegetarianer, det handlar om det överskattade köttet. En vanlig fråga eller kommentar jag har fått efter att jag felaktigt börjat kalla mig vegetarian i höstas är något i stil med: "men kött är ju så gott, jag skulle aldrig kunna bli vegetarian". Jag håller med om att kött är gott. Det är gott, fact. Något jag insett på sistone är dock att i och med att jag äter kött så sällan så målar jag även upp slentrianköttet som helt otroligt - inte riktigt men nästan. En väldigt missvisande bild har jag insett de senaste veckorna. Kebabpizza är inte godare än vegetaria, fact.

Jag tror också att det är här ett av våra större problem ligger; skönmålandet av slentrianköttet. Det är inte så gott, fact. Vi har en överkonsumtion av kött i dagens Sverige. Den genomsnittliga köttkonsumtionen per person i Sverige ligger på 85 kg per år, Världscancerfonden rekommenderar 16 kg. Rätta mig om jag har fel, men jag finner det tveksamt att ens majoriteten av dessa 85 kg skulle vara en sådan där saftigt marinerad köttbit som ofta tas upp som exempel på hur gott kött är. Köttfärs, hot dogs, falukorv och dylikt ligger nog närmare sanningen. Frågan till de som äter kött dagligen är alltså inte, kan du tänka dig att ge upp den där grillade köttbiten i sommar, utan kan du tänka dig att skippa den där stekta falukorven någon gång ibland? Rotfruktspajen kanske inte behöver innehålla bacon. Det jag tror att jag försöker få fram är att man behöver inte gå hela vägen. Precis som vi inte behöver sluta flyga utomlands, men kanske borde ge upp att flyga inom Sverige för miljöns skull kan man fortsätta äta oxfilé, men den där falukorven kanske man kan skippa. Det är inte allt eller inget och varje insats gör något för såväl miljön som för din hälsa. Varför inte helt enkelt testa? Varför inte införa dessa vegetariska måndagar? Vad har du att förlora annat än slentrianköttet?

Och att det skulle vara svårt att få i sig tillräckligt med protein som vegetarian är ungefär lika mycket bullshit som att jag är vegetarian.

Löfven och kärnkraften

Sitter och kollar på Agendas intervju av Stefan Lövfen och slås av två saker. För det första är han ganska tråkig, å andra sidan är det inte många partiledare som inte är det. Och trots det var det nog ändå ett bra byte av sossarna skulle jag tro. Den andra detaljen grämer mig lite mer, sossarna har för andra gången i rad valt en partiledare som inte prioriterar och inte riktigt har koll på miljöfrågorna. I intervjun säger han att han vill prata om energifrågan snarare än kärnkraftsfrågan och öppnar därmed indirekt för att mer kärnkraft kan tänkas vara nödvändigt. Det är här mitt förtroende börjar vackla för Löfven, för om han hade varit mer insatt hade han till exempel vetat att från och med 2012 så är solkraften billigare än kärnkraften per kWh och då är inte ens de dyra försäkringskostnaderna inräknade (enligt en rapport från California Energy Commission). Kärnkraftsfrågan är således inte längre relevant i energifrågan, det finns billigare och hållbarare alternativ. Jag hoppas verkligen att Löfven hade glömt kolla kalendern den kvällen och missat att det var 2012, men det känns väl ungefär lika troligt som att han skulle vilja avveckla kärnkraften så snart som möjligt.

Ett inlägg

Hejsan bloggen? Saknat mig? Jag vet att andra saknat dig i alla fall, huruvida jag verkligen har gjort det är lite svårt att säga. Du är trots allt väldigt tidskrävande och inte ger du särskilt mycket. Ärligt talat så känns det mest som att jag får ge och ge, jag skriver och skriver, men vad får jag tillbaka? Ja inte fan är det mycket i alla fall. Nej men rolig relation verkligen.. Tydligen så värnar du bättre om relationen till andra och bjuder på otroligt bra läsning har jag hört. Du verkar dock bli ganska passiv när du inte får äta upp min tid så antar att det ligger på mig att styra upp det här.

Om jag skulle sänka försvarsmekanismerna lite och sluta vara dryg och kanske sänka de dryga skyddsmurarna och våga visa mig lite sårbar så har jag ändå saknat dig lite Bloggen. Jag kan inte neka till att jag under hösten av och till tänkt på dig och hur jag borde skriva något till dig. Men så är det hela det där med att du är så himla tidskrävande. Det blir liksom lite avskräckande att bara skriva ett kort inlägg av och till om allt det galna som hänt. Om när jag såg The Arks sista spelning. Hur glad jag är för att Kent och Thåström släpper nytt nästa år. Om hur det absolut inte är svårt att bli vegetarian (en tripp som jag gjort sedan sist vi hördes av). Eller om hur MIljöpartiet i senaste mätningen var mer än dubbelt så stort som det fjärde största partiet. Men de flesta inlägg skulle troligen inte vara allt detta gamla vanliga, nej det skulle så klart handla om den totala livsförändring jag gjort och allt vad det innebär sedan i höstas. För att sammanfatta alla de fantiserade tusen inlägg så skulle de sammanfatta den kanske bästa hösten i mannaminne bestående av sjukt många fester, filmkvällar, andra sjuka upptåg och så klart det viktigaste, det underbara folket i min nya klass.

Nu har ett halvår snart gått och det är bara 4,5 år kvar. Jag vet att när jag började så räknade jag ut hur många dagar jag hade kvar tills jag kunde kalla mig psykolog. Efter ett halvår så inser jag att även om det så klart fortfarande är målet inte är något jag vill ska komma snart, för jag vill inte att det här livet ska ta slut. Till slut vill jag bara säga en sak till dig Bloggen, en sak som den kloka Aleaxandra Hedengren en gång i tiden sa: it takes two to tango.

Day 1

Drömmar flödar över. Vaknar vid ett tillfälle och är helt säker att jag försovit mig och missat uppropet (och där med blivit av med min plats).....som började vid 15. När mobilen väl ringer och det är dags att gå upp så tar det ett tag, men sen kommer känslan, jag hatar mitt liv. Plötsligt kommer gårdagen tillbaka till mig och jag kommer ihåg allt. Impulsen att gå upp dämpas direkt och istället faller jag ner i sängen igen och börjar svara på folks sms. Tio minuter senare så kommer jag återigen på hur jävla mycket i skiten jag sitter och inser att det kanske är dags att ta tag i mitt liv. Sagt och gjort och efter en dusch och lite andra hygienrutiner så ringer jag runt desperat efter vandrarhem.

Ett tag är jag inne på spåret att ta ett vandrarhem som ligger runt 1,5 mil utanför Linköping, det går ju att cykla. Efter ett tag så kommer jag dock med den smarta insikten att jag har två stora väskor, ytterligare en väska, en sovsäck och en kostym, aldrig i livet att jag går 1,5 mil med så mycket packning. Den idén skrotades och jag fortsätter att kolla och ringa runt. 10 minuter sen så sitter jag och tittar på ett vandrarhem som ligger 1 mil utanför Linköping. 5 minuter senare kommer jag på att jag inte tänker gå 1 mil med packning. I övrigt så har jag inte stor tur, få av vandrarhemmen svarar ens och det som svarade säger att jag ska återkomma om en timme. En smått desperat Alexander stressar iväg mot tågstationen eftersom han ska träffa de nya klasskompisarna tidigare och innan dess dessutom passera tågstationen och återigen dumpa alla saker i ett värdeskåp. Det senare krånglar givetvis onödigt mycket. Jag hade 65:- på kontot och automaten tog 50:- och vägrade således fungera. Jag älskar maskiner som kan räkna. Efter att ha fört över 10 000:- så funkade det igen, jippie! Under tiden som boxen funkade så fick jag tag på vandrarhemmet som bad mig återkomma. Det fanns ett rum ledigt, för ynka 500:-/natten, bara mer än dubbelt så dyrt som det rummet som min mobils batteri fuckade för mig. Glad över att i alla fall ha någonstans att ta vägen så stressar jag iväg mot universitetet som ligger en evighet bort och älskar hur svetten börjar lackas. Om det är något jag älskar mer än maskiner som kan räkna så är det nämligen att bli kallad svettAlex de kommande fem åren.

Det hela slutar med att jag inte ens kommer sist. Utan ironi den här gången: jag älskar folk som är senare än mig. Efter en trevlig lunch så är det rundvandring på campus, inför denna så delas vi in i nollegrupperna (de grupper som vi kommer att utföra uppdrag tillsammans med och allmänt lära känna). Under uppräkningen av vilken grupp man tillhör så känner jag den ständigt återkommande ångesten, tänk om de aldrig ropar mitt namn, något som alltid uppstår för min del eftersom mitt namn kommer så sent. Turen är på min sida för en gångs skull, jag inte bara blir uppräknad utan jag hamnar också med de faddrarna som verkar softast. Efter att ha suttit i grupp och lärt känna nollegruppen, checkat in det finfina gymmet och lärt känna faddrarna lite bättre så var det dags för fotografering och sedan upprop. Marja var orolig, ovan vid det där med blixt och så efter att ha bott på den finländska landsbygden under större delen av hennes liv så gick hon runt och frågade flera personer huruvida hon var tvungen att ta kort eller ej. Något som så klart varvades med att hoppa hage.

Väl inne vid uppropet så slår den första känslan mig, fan vad bra det känns att sitta här. Äntligen så gör jag det jag har strävat efter. Fan vad skoj det här kommer bli. Fadderiet presenterar sig igen och dessutom kommer psykologernas cheerleaders inspringande och hejar på alla. Uppropet går smärtfritt, lyckades till och med undvika målbrottsrösten vilket var skönt för prepubertalAlex är inte så mycket bättre det. När basgrupperna (de vi kommer arbeta och diskutera med) senare tilldelas så börjar jag bli skeptisk. Jag hamnar i samma grupp som en som jag ville hamna med. Det går för bra. Efter ett inbokat samtal med min handledare till i morgon så är skoldagen slut och det är dags att byta vandrarhem. Innan dess så möter jag Per (en klasskompis) när jag är på väg in och ska köpa storpaketet med alla inträden under nollningen och får här mitt första telefonnummer till någon i klassen. Jag har tagit ett stort steg i att motbevisa Mikael och Andreas, fuckers. 

På väg mot vandrarhemmet så möter jag Linda, gotta love this small world. När nyckeln till vandrarhemmet är uthämtad och jag är 2500:- fattigare så cyklar jag snabbt ner till stationen och plockar upp packningen igen. Jag försöker cykla med all packning, men inser att det är lika omöjligt som jag tänkt mig. Det blir till att gå, något som suger. Efter en halvtimmes släpande är jag i vandrarhemmet igen och dumpar av allt och ringer min nyfunna telefonkontakt och vi bestämmer att vi ska ta bussen ut till systemet, Linköping har det nämligen så logiskt att systemet inne i stan stänger 18:00, medan det som ligger mitt ute i ingen fuckingstans (en viss överdrft, men äh) har öppet till 19, kinda wierd.

Vi kommer aningen sena på grund av det, men vi hinner ifatt grupperna och slinker lätt in. Efter att ha presenteras för Psyko (festkommité) och fått höra deras roliga sång om psykologer så är det dags för nolletröjor. De tröjorna som vi aldrig får ta av under nollningen, aldrig! De är gröna nästintill självlysande så det gör dock inte så mycket. Uppdrag delas dessutom ut och grupperna fokuserar på detta tills vi ska börja röra oss mot en stor hemmafest. Antalet folk som dricker är på grund av den korta tiden mellan upprop och nollningsaktivitet låg, vilket gör att det känns aningen awkward att dricka. Efter ett tag så löser det sig dock genom att enkelt locka med en annan med lite bjudning. Till slut kommer kvällens höjdpunkt, möta fadderiet och bli invigda officiella nollor. Bakom en allé av marshaller står de, fadderiet. Till pompig musik stirrar de ut oss i en minut eller två. Till slut befalls vi att gå ner på knä. Här någonstans börjar jag fundera på ifall snällheten de visat hittills endast varit en charad och att helvetet nu kommer att bryta ut. Jag både tror och hoppas att så inte är fallet. Och återigen, tur. Vi ska svära en ed om tystnadsplikt på en del saker, att aldrig ta av t-shirten med mera och dubbas till slut av en Freud bobblehead.

Med en värmande känsla och nästintill tårögd så återvänder vi till festen där folk nu börjat avta. Stämningen har dock lättats upp något. Snart rinner dock fler och fler iväg och snart är det dags att bege sig. En milkshake och cheeseburgare på donken är kvällsmaten och nu sitter jag här hemma igen och är ganska nöjd med livet. De känslomässiga vändningarna de här dagarna är ganska många och radikala.

Day 0

Så var den här. Dan före doppare dan. Dagen då jag får chansen att möta alla nya klasskompisar. Dagen då nollningen smygbörjar. Dagen som man skulle kunna tro att peaken för ångest skulle ligga på. Det gjorde den inte. Trots lite ångest tidigare i veckan så var det väldigt lugnt idag, ja förutom stresspackande för att jag sov för länge för att det blev så sent igår, vilket resulterade i en mamma som var arg över att vi kom iväg för sent. Efter tre timmar i bilen med Upplands, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands vinjetter swishande förbi utanför rutan ackompanjerade av Kent så var vi framme i Linköping (schiesse vilken fin stad det är, gotta love it!).

Efter att ha låst in alla grejer i ett värdeskåp på resecentrum och cyklat i en evighet så var jag äntligen framme vid universitet. Ungefär här händer det som fuckar up resten av dagen och ja, resten av min framtid här i Linköping; mobilen dog.Jag tänker inte mer på det utan tänker att jag skulle höra av mig till vandrarhemmet efter klockan åtta och fikat ska sluta vid åtta, så det borde vara lugnt. Det var inte lugnt. Fikat drar ut på tiden (Dagens tips: Skaffa inte intressanta och roliga nya klasskompisar, det kan sluta med att ni fikar på tok för länge) och jag kommer tillbaka till tågstationen strax efter nio, en timme för sen. Springer runt och letar efter ett eluttag, jag måste ladda min mobil och ringa vandrarhemmet innan det blir för sent. Jag hittar inget eluttag någonstans. En restaurang är dock fortfarande öppen och nöden har ingen lag, jag tänker fråga om jag kan få ladda min mobil. Jag går tillbaka till skåpet och ser det som till och med Daredevil skulle ha sett. Ett eluttag precis mittemot skåpen. Koden till skåpet trycks genast in och jag rotar upp laddaren så snabbt som möjligt och kopplar in telefon. Nu är det bara att vänta på att mobilen ska starta. När den väl har startat så ringer jag och möts av en lätt grinig röst som påminner mig om att vi skulle ha snackat vid åtta, de har minsann en kö som väntar. Jag ber om ursäkt och får till svar; rummet är uthyrt till någon annan. Världen rämnar. Mina planer förstörs. Var ska jag bo? Hur ska jag bo? Vill inte behöva lämna de klasskompisar som jag känt ack så kort tid, men som ändå verkar vara ett jäkligt härligt gäng. Mer akuta frågor är, var ska jag sova ikväll? Hur ska jag få tag på en sovplats så här dags? När min genuina oro och ånger märks så smälter gubben aningen och säger att jag faktiskt kan sova där ikväll i alla fall.

Efter att ha släpat en sportbag, en cykel, en axelremsväska, en kostym och en sovsäck genom Linköping så ligger jag här nu i denna högst provisoriska lösning. Dagen må ha börjat utan ångest, men nu är den tillbaka, ah allt är som vanligt igen. 

Hypometer #3: Bakfylledagar

Ah, midsommardagen, classic bakfylledag. Som tur är så har min kropp ganska bra koll på hur alkohol ska hanteras, levern krossar sönder alkoholen snabbare än en ninja slaktar folk. Med andra ord än ninja-referenser så kan man alltså säga att jag blir inte så bakfull. Ganska skönt faktiskt tro det eller ej. Seg däremot, det blir jag, men det kan ändå vara ganska nice, i alla fall om man har möjlighet att sega en hel dag och skippa att tänka på allt som måste plockas undan nästkommande dag och har någon att chilla med. 

Dagen har alltså spenderats i seghetens tecken tillsammans med gårdagens vapendragare; Jimmy. Och det är denna typ av dagar som jag vill slå ett slag för i den här upplagan av Hypometern. Dagar som fylls av att vakna och njuta av mästerverket 28 dagar senare med myntande av random skämt som sedan fyller resten av dagen, slötittande på serier som Solsidan, South Park och Futurama, mat från Misto Uno, slaktande i God of War, nya minnen som när Patrik backar in i en bil utanför Misto Uno, uppleva "gamla" minnen i form av filmklippen från gårdagen och kanske kulmen av hela dagen; Spiderman, där varje fin scen förstörs av råa varianter av tidigare nämnda skämt och asgarv istället för gåshud och tårar längs kinderna. Kort sagt, dagar som denna är riktigt nice. Dagar som denna går inte annat än att uppskatta och därför är det lika motiverat med en hypometer som det är med ett tack till Jimmy för en riktigt jävla bra bakfylledag (och en förhoppning att han inte läser min blogg, för då kommer jag helt klart få höra det i morgon).

Facebook-grupper är farligt

Varför krävs det en Facebook-grupp för att visa om man är emot något? Jag fick precis en invite till en grupp som är mot att djur flås levande i Kina. Och det här är knappast det enda exemplet, jag har blivit inbjuden till grupper som är mot våldtäkter (tänka sig, finns det folk som tycker att det är fel?!), mot gatuvåld och mycket annat lika självklart. Det finns grupper mot det mesta, vi har till och med en politiker i riksdagen vars hela politiska karriär bygger på en facebook-grupp.

Ledsen om jag låter en aning, kanske till och med jäkligt, cynisk, men är inte alla mot det? Finns det någon som är för att djur flås levande i Kina, att våldtäkter begås eller att gatuvåld förekommer? Behöver jag verkligen visa för alla mina kompisar och släktingar på Facebook att jag är mot det? Används den där Bush-logiken annars; den som inte är med oss är mot oss? Om jag inte går med i gruppen så är jag inte mot det så då måste jag vara för det...?

Ett argument för dessa grupper är givetvis att det väcker en debatt. Den naturliga kontringsfrågan blir dock: gör den verkligen det? Jag skulle tro på att det inte gör det. Ett enkelt knapptryck så är man med och har visat sitt stöd i saken, sen går man vidare och trycker gilla på kompisens senaste profilbild. Det blir en slentriansak att göra, det engagerar inte, det får inte någon att brinna för något, det får inte någon att byta åsikt. Om något så tror jag att det kan ha fått motsatt effekt, det kan få folk att nöja sig med det där knapptrycket. Mer engagemang är inte nödvändigt, man har gjort sitt. Därför funderar jag nu på att starta gruppen "Vi som är emot Facebook-grupper", självklart med den obligatoriska direktlänken till namninsamlingen mot dem. Lovar ni att gå med i den gruppen?

Personligt

Insåg att min blogg saknar personliga inlägg. Det är liksom mest tråkpolitiska tips för att påverka er att bli gröna och sköna och lite random andra filosoferingar. Om jag någonsin ska komma upp till blondinbellas sidvisningar så inser jag att jag måste vara mer personlig. Det är liksom lite det som säljer i bloggvärlden, jag påbörjar därför denna nya satsning med ett trevande steg:

Hej, mitt namn är Alexander.



* More to come, promise!