Day 0

Så var den här. Dan före doppare dan. Dagen då jag får chansen att möta alla nya klasskompisar. Dagen då nollningen smygbörjar. Dagen som man skulle kunna tro att peaken för ångest skulle ligga på. Det gjorde den inte. Trots lite ångest tidigare i veckan så var det väldigt lugnt idag, ja förutom stresspackande för att jag sov för länge för att det blev så sent igår, vilket resulterade i en mamma som var arg över att vi kom iväg för sent. Efter tre timmar i bilen med Upplands, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands vinjetter swishande förbi utanför rutan ackompanjerade av Kent så var vi framme i Linköping (schiesse vilken fin stad det är, gotta love it!).

Efter att ha låst in alla grejer i ett värdeskåp på resecentrum och cyklat i en evighet så var jag äntligen framme vid universitet. Ungefär här händer det som fuckar up resten av dagen och ja, resten av min framtid här i Linköping; mobilen dog.Jag tänker inte mer på det utan tänker att jag skulle höra av mig till vandrarhemmet efter klockan åtta och fikat ska sluta vid åtta, så det borde vara lugnt. Det var inte lugnt. Fikat drar ut på tiden (Dagens tips: Skaffa inte intressanta och roliga nya klasskompisar, det kan sluta med att ni fikar på tok för länge) och jag kommer tillbaka till tågstationen strax efter nio, en timme för sen. Springer runt och letar efter ett eluttag, jag måste ladda min mobil och ringa vandrarhemmet innan det blir för sent. Jag hittar inget eluttag någonstans. En restaurang är dock fortfarande öppen och nöden har ingen lag, jag tänker fråga om jag kan få ladda min mobil. Jag går tillbaka till skåpet och ser det som till och med Daredevil skulle ha sett. Ett eluttag precis mittemot skåpen. Koden till skåpet trycks genast in och jag rotar upp laddaren så snabbt som möjligt och kopplar in telefon. Nu är det bara att vänta på att mobilen ska starta. När den väl har startat så ringer jag och möts av en lätt grinig röst som påminner mig om att vi skulle ha snackat vid åtta, de har minsann en kö som väntar. Jag ber om ursäkt och får till svar; rummet är uthyrt till någon annan. Världen rämnar. Mina planer förstörs. Var ska jag bo? Hur ska jag bo? Vill inte behöva lämna de klasskompisar som jag känt ack så kort tid, men som ändå verkar vara ett jäkligt härligt gäng. Mer akuta frågor är, var ska jag sova ikväll? Hur ska jag få tag på en sovplats så här dags? När min genuina oro och ånger märks så smälter gubben aningen och säger att jag faktiskt kan sova där ikväll i alla fall.

Efter att ha släpat en sportbag, en cykel, en axelremsväska, en kostym och en sovsäck genom Linköping så ligger jag här nu i denna högst provisoriska lösning. Dagen må ha börjat utan ångest, men nu är den tillbaka, ah allt är som vanligt igen.