Ett tag är jag inne på spåret att ta ett vandrarhem som ligger runt 1,5 mil utanför Linköping, det går ju att cykla. Efter ett tag så kommer jag dock med den smarta insikten att jag har två stora väskor, ytterligare en väska, en sovsäck och en kostym, aldrig i livet att jag går 1,5 mil med så mycket packning. Den idén skrotades och jag fortsätter att kolla och ringa runt. 10 minuter sen så sitter jag och tittar på ett vandrarhem som ligger 1 mil utanför Linköping. 5 minuter senare kommer jag på att jag inte tänker gå 1 mil med packning. I övrigt så har jag inte stor tur, få av vandrarhemmen svarar ens och det som svarade säger att jag ska återkomma om en timme. En smått desperat Alexander stressar iväg mot tågstationen eftersom han ska träffa de nya klasskompisarna tidigare och innan dess dessutom passera tågstationen och återigen dumpa alla saker i ett värdeskåp. Det senare krånglar givetvis onödigt mycket. Jag hade 65:- på kontot och automaten tog 50:- och vägrade således fungera. Jag älskar maskiner som kan räkna. Efter att ha fört över 10 000:- så funkade det igen, jippie! Under tiden som boxen funkade så fick jag tag på vandrarhemmet som bad mig återkomma. Det fanns ett rum ledigt, för ynka 500:-/natten, bara mer än dubbelt så dyrt som det rummet som min mobils batteri fuckade för mig. Glad över att i alla fall ha någonstans att ta vägen så stressar jag iväg mot universitetet som ligger en evighet bort och älskar hur svetten börjar lackas. Om det är något jag älskar mer än maskiner som kan räkna så är det nämligen att bli kallad svettAlex de kommande fem åren.
Det hela slutar med att jag inte ens kommer sist. Utan ironi den här gången: jag älskar folk som är senare än mig. Efter en trevlig lunch så är det rundvandring på campus, inför denna så delas vi in i nollegrupperna (de grupper som vi kommer att utföra uppdrag tillsammans med och allmänt lära känna). Under uppräkningen av vilken grupp man tillhör så känner jag den ständigt återkommande ångesten, tänk om de aldrig ropar mitt namn, något som alltid uppstår för min del eftersom mitt namn kommer så sent. Turen är på min sida för en gångs skull, jag inte bara blir uppräknad utan jag hamnar också med de faddrarna som verkar softast. Efter att ha suttit i grupp och lärt känna nollegruppen, checkat in det finfina gymmet och lärt känna faddrarna lite bättre så var det dags för fotografering och sedan upprop. Marja var orolig, ovan vid det där med blixt och så efter att ha bott på den finländska landsbygden under större delen av hennes liv så gick hon runt och frågade flera personer huruvida hon var tvungen att ta kort eller ej. Något som så klart varvades med att hoppa hage.
Väl inne vid uppropet så slår den första känslan mig, fan vad bra det känns att sitta här. Äntligen så gör jag det jag har strävat efter. Fan vad skoj det här kommer bli. Fadderiet presenterar sig igen och dessutom kommer psykologernas cheerleaders inspringande och hejar på alla. Uppropet går smärtfritt, lyckades till och med undvika målbrottsrösten vilket var skönt för prepubertalAlex är inte så mycket bättre det. När basgrupperna (de vi kommer arbeta och diskutera med) senare tilldelas så börjar jag bli skeptisk. Jag hamnar i samma grupp som en som jag ville hamna med. Det går för bra. Efter ett inbokat samtal med min handledare till i morgon så är skoldagen slut och det är dags att byta vandrarhem. Innan dess så möter jag Per (en klasskompis) när jag är på väg in och ska köpa storpaketet med alla inträden under nollningen och får här mitt första telefonnummer till någon i klassen. Jag har tagit ett stort steg i att motbevisa Mikael och Andreas, fuckers.
På väg mot vandrarhemmet så möter jag Linda, gotta love this small world. När nyckeln till vandrarhemmet är uthämtad och jag är 2500:- fattigare så cyklar jag snabbt ner till stationen och plockar upp packningen igen. Jag försöker cykla med all packning, men inser att det är lika omöjligt som jag tänkt mig. Det blir till att gå, något som suger. Efter en halvtimmes släpande är jag i vandrarhemmet igen och dumpar av allt och ringer min nyfunna telefonkontakt och vi bestämmer att vi ska ta bussen ut till systemet, Linköping har det nämligen så logiskt att systemet inne i stan stänger 18:00, medan det som ligger mitt ute i ingen fuckingstans (en viss överdrft, men äh) har öppet till 19, kinda wierd.
Vi kommer aningen sena på grund av det, men vi hinner ifatt grupperna och slinker lätt in. Efter att ha presenteras för Psyko (festkommité) och fått höra deras roliga sång om psykologer så är det dags för nolletröjor. De tröjorna som vi aldrig får ta av under nollningen, aldrig! De är gröna nästintill självlysande så det gör dock inte så mycket. Uppdrag delas dessutom ut och grupperna fokuserar på detta tills vi ska börja röra oss mot en stor hemmafest. Antalet folk som dricker är på grund av den korta tiden mellan upprop och nollningsaktivitet låg, vilket gör att det känns aningen awkward att dricka. Efter ett tag så löser det sig dock genom att enkelt locka med en annan med lite bjudning. Till slut kommer kvällens höjdpunkt, möta fadderiet och bli invigda officiella nollor. Bakom en allé av marshaller står de, fadderiet. Till pompig musik stirrar de ut oss i en minut eller två. Till slut befalls vi att gå ner på knä. Här någonstans börjar jag fundera på ifall snällheten de visat hittills endast varit en charad och att helvetet nu kommer att bryta ut. Jag både tror och hoppas att så inte är fallet. Och återigen, tur. Vi ska svära en ed om tystnadsplikt på en del saker, att aldrig ta av t-shirten med mera och dubbas till slut av en Freud bobblehead.
Med en värmande känsla och nästintill tårögd så återvänder vi till festen där folk nu börjat avta. Stämningen har dock lättats upp något. Snart rinner dock fler och fler iväg och snart är det dags att bege sig. En milkshake och cheeseburgare på donken är kvällsmaten och nu sitter jag här hemma igen och är ganska nöjd med livet. De känslomässiga vändningarna de här dagarna är ganska många och radikala.
